För cello och blandad kör
Att komponera för röster och instrument intresserar mig mycket.
Hur kan man få dem att smälta ihop? Hur färgar röster och instrument av sig på varandra klangligt?
Cellons register är ungefär lika stort som den blandade körens gemensamma; från andrabasarnas låga c sträcker den sig upp till sopranernas högsta toner och lite till. Trots att den är ett lågt instrument i stråkfamiljen klingar den starkt och expressivt i högt läge.
Hur cellon låter unisont tillsammans med mansröster har vi kanske inte så svårt att föreställa oss. Det förekommer ofta. Men hur klingar den med sopraner högt upp på ett tvåstruket a?
Harry Martinsons dikt Världsklockan är som gjord för att tonsättas för just cello och kör. Den talar om djup och höjder. Och världsklockan med sin stora pendel ger plats för stora svängningar i både dynamik och dramatik.
Till sist, efter dramatiken, finns i stycket en coda. Den ska sjungas och spelas mycket svagt med diffusa vokalljud i kören. ”Skört, som efter katastrofen” står det som anvisning.
Världsklockan
Tungt haven äter på tidens berg
och bergen samlas i tidens hav.
Där skogen fanns djupnar fiskens dalar.
Där haven låg susar skogen sval.
Världsklockor tickar och rymden glimmar.
Allt växlar läge och ordningstal.
Dock är de räknade, världens timmar
på Gaurisankar, i havets dal.
Någon sade: tiden ropar på dig.
Du svarade då: jag känner den och känner den ej.
Tiden är ett odjur med tusen huvuden.
Vilket av huvudena ropar på mig.
Så många vägar att gå
men alla slutar i en större:
den som med kraften att dra till sig de vilsna
på en och samma väg vilseför dem alla
– Harry Martinson (ur Dikter om ljus och mörker)
Värdsklockan skrevs till Svenska Kammarkören och cellisten Claes Gunnarsson för en turné i Sverige och Norge 2013. Simon Phipps dirigerade.
Statens Kulturråd bidrog ekonomiskt.
