Karin Rehnqvist (f 1957) växte upp i Nybro i Småland där hon livfullt tog del i kyrkans musik, framför allt i körsången. 1980 kom hon till Musikhögskolan i Stockholm, utbildade sig till musiklärare och senare i komposition. Bland hennes lärare märks Gunnar Bucht, Pär Lindgren och Brian Ferneyhough. Hennes genombrott som tonsättare kom med ”Davids nimm” 1983 och alltsedan dess har hon gjort sig känd i Sverige och internationellt för såväl instrumental som vokal musik i ett brett spektrum av genrer. Under många år var hon ledare för ”Stans kör” i Stockholm och under första hälften av 2000-talet var hon composer in residence hos Svenska Kammarorkestern i samverkan med Skotska Kammarorkestern.

KARIN R mindre X0536_2Bland hennes mest kända verk märks kantaten ”Solsången” och flera stycken för flickröster – ”Ljus av ljus” för barnkör och orkester – klarinettkonserten ”On a distant shore” – ”Puksånger — lockrop” (skrivet för folksångerskorna Lena Willemark och Susanne Rosenberg) och ”Preludier för stor orkester”, komponerat för den festival, som tillägnades hennes musik på Stockholms Konserthus 2006.

”Davids nimm” kan beskrivas som en ’bakvänd polska’, och genombrottsverket uppstod efter att hon hört en inspelad insjungning baklänges och fängslats av den överraskande artikulation som uppstod. Sådana tekniska baklängesfigurer låter sig hittas också i andra, senare kompositioner, men det bakvända kan också med fördel tolkas som symbol för hennes vilja och förmåga att vända på perspektiven – att vara ’motvalls’. Att blicka och känna åt det håll i musik- och kulturhistorien vi brukar kalla ’bakåt’ har för hennes del inneburit en väg till framåtriktat nyskapande.

Den uråldriga sångteknik som kallas kulning, som vallflickor använde för att göra sig hörda, för att locka på kreaturen, men också för att söka kontakt och tillkännage sin personliga närvaro, har hon integrerat i ett modernistiskt personligt tonspråk – och alltmer gjort detta kraftfulla uttryckssätt känt utanför den svenska folkloretraditionen. Det är likaså ofrånkomligt att hennes framhävande av kvinnorösten – inte bara den välartat skolade, utan också den starka, ibland råa kvinnoröst som hörs eller anas bakom gamla tröstande vaggsånger, gråterskors känsloladdade uttryck, ramsors och besvärjelsers burleskeri – har tillfört något nytt och mycket vitalt till den länge så mansdominerade konstmusiken. Koralen klingar inuti ropet, vi hör hednisk andakt och profan hymn.

När Karin Rehnqvist kommenterar egna verk talar hon ofta om den obestämbara begynnelseimpulsen. Begynnelsen, något ursprungligt, söker hon i sin musik – hennes utåtvända rop riktar sig inte bara till fjärran lyssnare utan också i riktning mot det som är botten i oss alla (för att parafrasera poeten Gunnar Ekelöf). Karin ger ofta vittnesbörd om att det tycks vara Musiken som vill något med och genom henne – hon skulle alltså i någon mening vara ett medium. Det är säkert sant. Lika sant som att den musikaliska hantverksskickligheten är hennes verklighet.

Och så är det den där andra verkligheten… Hör!

— Bengt Emil Johnson