Jag måste få skriva om Arktis. MED STORA BOKSTÄVER MÅSTE JAG FÅ SKRIVA OM MIN RESA I ARKTIS. Jag har köpt en illgrön bok med hårda pärmar. Den måste tåla STOR och kraftfull stil, för STOR OCH KRAFTFULL var min upplevelse. STOR OCH MÄKTIG. INTENSIV.
Var det kanske för horisonterna? Att alltid kunna se horisonten. Åt alla håll. Att för ett ögonblick tro att tillvaron är överskådlig. En isbrytare, några forskare, besättningsmän, is, isflak och vatten. Mer är icke.
För att i nästa ögonblick se vattenytan klyvas vid iskanten av ett sprut och en valstjärt. Att förstå att här pågår stora saker. Under ytan.
Att strax efteråt se en isbjörn lufsa iväg på sitt klumpsmidiga sätt. Ta sig över en vak med ett magnifikt magplask och vandra vidare. Långt långt bort. Den store vandraren, fullt sysselsatt med att söka föda. Inte bryr sig isbjörnen om vår forskningsexpedition. Inte bryr sig isbjörnen om mina symfonier!
Var upplevelsen så mäktig eftersom även ens inre vidgas när det yttre ser så långt?
Eller var det för känslan av att vara ute i DET STORA VILDA? Bland snögäss och caribou? Bland fjällsippa och styvstarr? I ursprunget? Att få vandra på tundran. Gå, gå, gå.
Lugnet efter en natt i ett tält på tundran. Där det är fullt tillräckligt att bara få finnas till. När tiden är oändlig, när solen står högt på himlen hela dygnet, när man går och lägger sig inte av trötthet, utan av mättnad på intryck (efter att först ha ägnat en god stund åt att försöka pilla bort de största stenarna under liggunderlaget under tältduken).
I DET STORA VILDA är man kanske sig själv som allra närmast?
Jag har hållit ett fågelägg i handen nära örat, och långsamt hört en unge picka sig ut. Små, små pip innanför ett tunt, tunt skal ute på den vidstäckta blåsiga tundran. Boet helt öppet direkt på marken, ändå så svårt att upptäcka. Två nykläckta ungar, en på väg att långsamt picka sig ut. Jag har hållit det nya livet nära mitt öra.
Jag har plockat små, små blommor i intensiva, starka färger. Legat på knä och tittat nära, nära. Fått lära mig att det jag trodde var rötter är själva stammarna. Mycket är annorlunda i Arktis.
Eller kanske var det kontrasterna?
De vrålande helikoptrarna, som blåste bort allt i sin närhet om man inte höll fast det hårt – mot tystnaden på tundran. Att sitta i glasbubblan i helikoptern. Hänga fritt i rymden. Som att åka berg- o dalbana när den svänger – mot att vandra tyst på tundran.
Det intensiva solglittret i det djupblå havet – mot den mjölkvita dimman.
Första isbergen? Söder om Grönland. Som att vakna till en ny värld. Den arktiska himlen med alla sina färger. Båten som skakar och bullrar, ett nytt ljud. Måste vara is!
Utanför fönstret isflak och isberg. Luften en helt annan. Himlen en helt annan. Och så denna dimma. Plötsligt dimma.
Sol och glitter i djupblått hav – dimma och inkapslat.
Isbrytaren som stångar sig genom isen, allting skakar.
Natt utanför Nuuk. Violett vatten, rosa och turkos himmel.
Kamratskap, hemlängtan. Att alltid ha någon att vara med. Gympa på helikopterdäck med is och horisonter runt om. Tänja lårmusklerna och hoppa runt på isbrytaren som stångar sig genom isen. Med isflak och horisonter runt om. (Jag trivs bäst i öppna landskap – jojo!)
Tiden som är en annan. Tid som måste fördrivas. Ett snack, sitta och glo i stora fåtöljen i lilla hytten och slumra till. Gå och äta. Sova igen. Lågtryck!
Gå ett varv runt båten, mejla hem, titta på någon lava i mikroskop, spela pingis, sjunga kör, spela fyrhändigt piano (”for the first time in the icebreakers history – a piano onboard”) Att i detta begränsade isbrytarsamhälle få upptäcka vad som behövs för ett gott liv. Musik behövs. MUSIK BEHÖVS!!!
Små grodorna har aldrig dansats med större inlevelse än på isbrytaren LOUIS St-Laurent på havet mellan Nuuk och Iqaluit. Kalle Schewens vals har aldrig klingat mer uttycksfullt (möjligtvis renare, men tonerna är inte det viktiga, det är uttrycket)
Is och klarhet. Dimma och väntan. Väntan. Väntan.
Att bli styrd av vädrets makter. Också en vila. Allt går inte att planera.
Is, stillhet och kraft i ett.
Horisonter, isbjörn, radioanrop med språk i salig soppa (klart slut, över och ut), forskare som plockar sina blommor, fiskar sin fisk, fångar sina fjärilar (med håv!), dimma. Is som kan förflytta berg. Säl som solar, valrossar med betar. Spanande forskare med kikare. ”-En stormfågel 3 k (betyder 3 kalenderår)” Tundran med gråsvart sten och små, små blommor.-” Polarbear on the star board of the boat”. Alla som rusar. Spanar. Solen. Havet som glittar. Himlen målad med stora penseldrag.
En stor glädje att få finnas till.
Ta ett djupt andetag – jag har varit i Arktis!
– Karin Rehnqvist
ur Polarforskningssekretariatets årsbok 1999
