SKRIN
violinkonsert
Skrin
Koral
Grovt och grant
[programkommentar av Claes M Cnattingius]
Skrin är resultatet av ett unikt samarbete mellan två tonsättare som tagit starka intryck av svensk folkmusik. Det är inte så underligt att det folkmusikali ska elementet spelar en framträdande roll. Verkets titel är dubbeltydig och syftar dels på pluralis av skrik, dels på »ask» (som i ”förgyllande skrin”, en poetisk omskrivning flör Jungfru Maria). Ursprungligen skulle det bli ett verk för violin och ljudband där tonsättarna ville pröva hur den instrumentala folkmusiken kunde inlemmas i dagens nya musik. Men projektet växte och resultatet av det treåriga samarbetet blev alltså en konsert för violin och orkester. Arbetetfördelades så att Sven Ahlbäck svarade för solostämman medan Karin Rehnqvist tog sig an orkestersatsen men det fanns aldrig några vattentäta skott i rollfördelningen. Vissa partier utarbetades gemensamt, liksom den formella dispositionen.
Skrin är inte en rapsodi över svenska folkmelodier eller ett collage med ”inklistrade” citat. Påverkan frän folkmusiken visar sig främst i spelsättet, den speciella teknik som svenska spelmän utvecklat under generationer: rullstråk och gungstråk, frånvaron av det traditionella vibratot, en artskild dynamik och en oregelbunden rytmik. Det gäller inte minst utsmyckningarna, folkmusikens ”krusning” som i hög grad präglar solostämman men som också färgar av sig på orkesterns instrument. Verket är tillägnat den kände spelmannen Hjort Anders Ohlsson (1865-1952).
Skrin är komponerat för »normal» orkesterbesättning (det är bara flöjtstämman som besätts med tre instrument), plus två slagverksspelare med flera mindre vanliga instrument, och piano. Också storformen är den traditionella, med tre satser (som spelas attacca (d v s utan uppehåll) och med en långsam mellansats. Alla tre satserna har titlar som ger en antydan om grundkaraktären. Den första satsen heter Skrin, liksom hela verket, och anspelar på fågelskrin som dyker upp i solostämman, ibland också i träblåsare eller violiner. Solisten är nästan oavbrutet i elden, det är bara i två korta avsnitt som orkestern helt tar över kommandot. Grundkaraktären är återhållen. nästan avvaktande, som om orkestern höll andan och lyssnade till solistens märkliga bravader. Orkestersatsen bygger på stråkarter och rytmik från spelmansmusiken, men liksom »uppförstorade». Mot slutet dämpas styrkan till nästan ohörbara ppp orkesterklangen tunnas och lämnar solisten ensam med en piccolaflöjt och första violinerna.
Den andra satsen heter Koral (tranquillo, semplice) och bygger på folkliga koraler. Flöjter och oboe presenterar ett koralartat tema som sedan återkommer gång på gång, lätt förändrat. Satsen bygger på citat från folkliga koraler, t ex ”I himmelen” och i solostämman används vokala folkmusikvändningar med tyngdpunkten på utsmyckningen. Orkestreringen är sparsam med korta arabesker i träbläsarna men tätnar successivt och leder fram till ett stort kraftutbrott (fff), avlöst av ett piano subito. Det inledande tranquillopartiet återkommer med koralfragment i träblåsarna sedan brister solisten ut i en stor kadens, med både traditionella och folkmusikaliska konstgrepp. Kadensen avslutas med staccatofigurer i blåsarna som sedan bildar utgångspunkt för nästa sats.
Sista satsen heter Grovt och grant, ett uttryck från spelmansmusiken för att beteckna en samspelsform med spel i oktaver, men tonsättarna har tolkat uttrycket friare. Musiken är en »knaspolska», en alldeles galen polska som inte liknar någonting annat och inspirerad av spelmannen Hjort Anders` expressiva spelstil. Satsen består av korta avsnitt där omväxlande solisten och orkestern har huvudrollen. Så kommer ett furioso-parti och musiken drivs fram mot en intensiv avslutning följd av några stilla takter med en bortdöende figur i violinen.
– Claes M Cnattingius
