TAROMIRS TID

 

Taromirs tid är en myt eller saga, om att leva i en annan tid, i ett annat, långsamt tempo. Det, som man kan uppleva ibland i drömmen, eller när man har ett litet, litet barn.

I denna värld spinner fiolerna trådar, drillande över de låga instrumentens upprepande formler. Celli och violas har sina lägsta strängar nedstämda, mycket nedstämda, för här är inte bara tiden annorlunda, utan också klangen.

Ljus och mörker är i sagor ofta tydligt åtskilt. Också i Taromirs tid, men inte så att ljuset är gott och mörkret ont. Nej, ljuset växer ur mörkret, och den mörka klangen är en förutsättning för ljuset, själva grunden. Någonstans finns här också minnen av en vaggvisa.

Vem var då Taromir? Jo, medan jag komponerade stycket berättade jag för en liten treårig flicka om mina tankar och idèer. Hon lyssnade.

– Ska det stycket heta Taromirs tid? kom frågan.

Och så fick det bli.

 

Stycket är tillägnat den lilla flickan, som nu hunnit bli stor.
Hon får representera alla barn, som lyssnar och ställer frågor.

 

– Karin Rehnqvist

 

Previous post SÖTSKOLAN
Next post Tenebrae