ON A DISTANT SHORE
poem för klarinett och orkester
The Dark/ Det mörka
The Light/ Det ljusa
The Wild/ Det vilda
The Singing/ Det sjungande
The Call/ Ropet
Att skriva en solokonsert är roligt:
Att få fokusera på ett instrument, och försöka hitta och ta vara på dess specifika karaktär och möjligheter .
Att få inspireras av en fantastisk musiker, träffas och pröva nya saker.
Att skriva en solokonsert är svårt:
Hur hitta ett förhållande mellan solist och orketster, som är intressant och musikaliskt meningsfullt för alla; solist, orkester och publik? Ett förhållande som utnyttjar solistens musikaliska och tekniska förmåga, men ändå inte blir en solistcirkus, där alla andra är statister?
Solokonserten som form är belastad, men intressant: Individen mitt i kollektivet, individen ut ur kollektivet, individen mot kollektivet.
Att skriva en solokonsert tar tid, men så småningom lösgör sig ideér och blir tydliga:
– Jag ville sceniskt- rumsligt med enkla medel göra något annorlunda. Det får inte vara för förutsägbart. (Solisten kommer in, en snabb, en långsam, en snabb sats, som slutar i en kaskad av toner, alla ropar bravo. Nej!)
– Jag ville att klarinettens klang hela tiden skulle varieras, som ett slags prisma, inte bli alltför ”smooth” (len och jämn).
– Jag ville pröva att flitigt använda kvartstoner, för att liksom tänja och expandera skalorna, och också åstadkomma en viss kärvhet.
– Jag ville komponera i korta, karaktärsmässigt mycket skilda satser, där alla var uttrycksmässigt starka.
Det blev On a Distant Shore/ På andra sidan havet.
Stycket är skrivet till Martin Fröst och de Skotska och Svenska Kammarorkestrarna, hos vilka jag under fyra år är ”composer in residence” i ett mycket givande samarbete.
Det uruppfördes i Glasgow 6 december 2002.
Nacka 17/1 2003
Karin Rehnqvist
