Kulning
(av sv. dial. kula ’locka på kor med sjungande röst’)
dialektal benämning på den sångform som utvecklats vid de svenska fäbodarna: en locksång med kraftig tonansats och vibratofri ton i extremt högt register.
En alternativ benämning – kauking [uttalas köking] – kommer från det norska ordet kauke som betyder ’hojta’, ’ropa’.
Kulning – ljudexempel
med Karin Edvardsson Johansson, Transtrand, Dalarna, inspelat av Matts Arnberg, 1954
Kulning är en vokalteknik som används i flera av Karins stycken: Puksånger — lockrop, Solsången, Rädda mig ur dyn, I himmelen, Ljus av ljus, m fl.
Kulning är ett ålderdomligt sångsätt eller rop, som förr användes av kvinnor utomhus på t ex fäbodar, för att locka på djur eller meddela sig med varandra över långa avstånd. Man sjunger/ropar i högt register på vokalen y (även e och u) med ansats på h eller d. Detta ger en stark och mycket intensiv ton utan vibrato.
Sångtekniskt är struphuvudet något höjt jämfört med t.ex. klassisk sång, och det krävs ett stort subglottiskt tryck, alltså ett tryck under själva glottis = stämbanden. Ljudet ska vara klart riktat framåt, som när man ropar på någon utomhus.
Läs mer:
Kulning – introduktion till musiken och tekniken av Susanne Rosenberg
www.uddatoner.com