Svenska Dagbladet, 25 april 2006

...
Rituell är stämningen också inne i Grünewaldsalen på söndagseftermiddagen, där en samling vithyade varelser, stigna ur ett osynligt tidsschakt, suckande tvår sina 
händer och skapar en livsopera med alldeles egen ton. 
Verket Ängeln med de brinnande händerna, en sångcykel för kör och instrumentalensemble som vuxit fram under 15 års tid, är mättad med poetiska stämningsbilder som här ges en raffinerad iscensättning av Svante Grogarn. En opera om livet, men med den kvinnliga erfarenheten som enda subjekt: Lady Macbeths blodtörst, primitivt väsande som ondskans moder; den barnsliga mätarlarven i Aspenströms dikt, nöjd med sitt avgränsade universum i ett glatt "åhej".
Sarah Lindloff vandrar i ett hav av kroppar, där flöjtvisan blir en inbjudan till sömnens utplånade identitet. Cellon på varsin sida om scenen blir en ödmjuk bordun under Susanne Rosenbergs vallvisa, Ling linge logen, och samlar sig med oboe och flöjt i en sista uppblommande ensemble i Triumfen att finnas till - Edith Södergrans text - innan mörkret faller.
De unga kvinnorna i La Cappella-kören är ett med musiken, men ännu mer hängivet textarbete skulle ge större utdelning rent publikt - för här riskerar de mer finstilta versraderna ibland att drunkna i klang. Och det är synd, för det finns inget konstlat eller tillgjort över Rehnqvists tonsättningar.

Om uttrycket inte vore så laddat, men jag finner inget annat: detta är kvinnlig musik, icke-självhävdande, lyssnande och ibland sig själv utsuddande. Mättad med modal mildhet, men fylld av lockelse. För lyssnaren öppnar sig världar av erfarenhet, rum av hemligheter bortom spegeln eller det förtrollade skåpet.

— Sofia Nyblom

Upsala Nya Tidning, 2006-04-03...

Solorösten, Susanne Rosenberg, hade att växla mellan olika röstklanger. Det kunde röra sig om rofyllt ljus klang eller iskallt gäll, stark kulning eller "enbart" elegant folkloristisk ornamentik. Hennes sätt att hantera alla dessa uttryck fyllde en med beundran.

De fyra musikerna Sarah Lindloff, flöjtj/altflöjt, Backa Katarina Eriksson, oboe/engelskt horn samt Leo Svensson och Anna Wallgren, cello, hade också högst skiftande uppgifter. Kör med något enstaka instrument som oboe eller altflöjt; soloröst med från två celli till alla fyra musiker; trio, mellanspel och coda i varierande kombinationer. Där fanns allt från stilla orgelpunktsliknande grund till intensivt gestikulerande fraser. instrumentens tonomfång och ovanliga spelsätt utnyttjades maximalt. Utmärkt gestaltat av alla fyra.

Dirigenten Karin Eklundh hade, med en förmodligen intensiv preparationstid bakom sig, mycket god kontroll över konsertens musikaliska helhetsbild och detalj er. I Karin Rehnqvists musik finns inget konstant känslotillstånd; djupt allvar kan blandas med bedövande ironi, som en spegelbild av livets mångfald men utan pekpinnar som skulle göra ett sådant betraktelsesätt outhärdligt. En stor tonsättare belönades med ett lika storartat framförande av sin sceniska konsert.

— Anders Bragsjö

Östgöta Correspondenten, 3/9 2007

Rehnqvists konsert berörde alla sinnen

Det här var mer än en konsert, under den knappa timmen stimulerades fler sinnen än hörseln. Redan när publiken fyllde salen satt kören och de fyra musikerna på scenen i ett kallt ljus. Alltsammans började med oboen, som Backa Katarina Eriksson spelade utomordentligt skickligt och i svnindlande höga lägen. De båda cellisternas ton var vibratolös utan att vara nyktert saklig, deras vågländ och ymniga flageoletter harmonierade med ljussättningen och med körens ”ofärgade” kläder och vitsminkade ansikten.

Imponerande
Rehnqvists tonsättningar av olika diktverk var konsekvent genomförda, alla med ett mystifierande och tilltalande drag. Om man inte såg utmärkta dirigentens Karin Eklundhs slag så framstod mycket av musiken som tyngdlöst svävande och utan märkbar puls. I mestadels svaga nyanser satte en myckenhet av små sekundintervall och clusterartade klanger sin prägel på de säkert ganska svårsjungna partierna. Stora krav ställdes på sångarnas intonation och samspel med instrumentalisterna, efter långa a cappella-partier med knepiga tonsprång skulle det stämma när flöjt, oboe eller celli tog vid. Dessutom måste man imponeras av deras förmåga att lära sig alltsammans utantill.

Sparsmakad koreografi
En sparsmakad koreografi, mestadels betsående av ”frusna rörelser” och vad jag uppfattade som en antydd eller efterlängtad beröring, lyfte ytterligare den egenartade upplevelsen.
I och med körens förflyttningar i rummet minskade kanske förutsättningarna för en riktigt homogen vokalklang, men jag vill påstå att något annat och än mer värdefullt uppnåddes: en fascinerande helhet av text, toner, ljus och visuellt utspel.

— Gunnar Ekermo

Dagens Nyheter, 25 april 2006

...
Det gäller också för körverket "Till Ängeln med de brinnande händerna". Men här förstärkte regin, signerad Svante Grogarn, intrycket snarare än konkurrerade med det. Det trekvartslånga verket snuddar vid det kvinnoperspektiv på världens och himlens hemligheter som "Puksånger - lockrop" fylls av. Här finns också anknytningen till det rituella och mytiska som utgör en så fascinerande del av Rehnqvists estetik.

— Thomas Anderberg