Karin Rehnqvist har en egen ropandes röst
i svensk musik. Ibland ropar hon med en schamans extas, ibland går hon förklädd i herdekappa, ibland nynnar hon vemodigt i folkvisenatten.

Hennes lyriska själstillstånd ekar i samklang med naturen med en skönhet av det slag som brukar kallas svidande.

Detta märks i den nästan timslånga sviten "Till ängeln med de brinnande händerna", tillkommen 1990-2005. Där ingår t ex hennes Södergran-tonsättning "Triumf att finnas till". Kraft växlar med sorg, nutid med urtid, damkör med kulning och instrumentalsoli. Som epilog spelar saxofonisten Jörgen Pettersson "Psalm ur natten".

Bättre inkörsport till Karin Rehnqvists musikvärld kan knappast tänkas.

– Sydsvenska Dagbladet; sept 2008

Mäktigt med La Cappella
Konsertaktuella Till Ängeln med de brinnande händerna, en sångcykel av Karin Rehnqvist för kvinnokör, liten instrumentalensemble och soloröst, kan nu avnjutas på cd i en inspelning med Uppsalakören La Cappella som var med om att uruppföra verket härom året. För skivlyssnaren blir det en mäktig och omtumlande upplevelse, i en akustiskt fullödig inspelning från Sveriges Radios lokaler med både detaljskärpa och tillvaratagen rumsklang.

Denna sångcykel som vuxit fram under flera år blir något av en sammanfattning av Rehnqvists expressiva tonkonst. Här finns kasten mellan högt och lågt, mellan subtila sångstämmor och dialektal recitation, ljus och mörker och såväl djärv modernism som ekon av folklore och kulning.

Klangbild och sättning varierar i en pågående metamorfos med röster och instrument som ömsom flätas i varann och ömsom frigörs, i suggestiva betraktelser kring livets outsäglighet och svärta, till texter som spänner från Shakespeare och Lasse Lucidor till samisk dikt.

Verkets starka kontrastverkan tas väl tillvara på cd:n, med distinkta insatser av La Cappella under Karin Eklundhs ledning, sopransolisten Helena Ek och medverkande musiker. Sammantaget en av årets viktigaste svenska utgåvor inom klassisk musik.

– Ulf Gustavsson, Upsala Nya Tidning; okt 2008

Konsertrecensioner
här >

Kvinnorösten
är central i Karin Rehnqvists produktion. Den står också i centrum i timslånga ”Till Ängeln med de brinnande händerna” - en ”konsert för kvinnokör, soloröst och fyra instrument”. Det är inget homogent verk, de olika delarna är skrivna från 1990 och framåt och tanken på en större helhet föddes först 2000 när Rehnqvist hade tonsatt den dikt av Björn von Rosen som gett sviten dess namn. Till det kommer ett text­urval som täcker såväl Shakespeare och Edith Södergran som traditionell samisk poesi.

Nu gör kören La Cappella ändå ett högst övertygande fogarbete och skivan blir en fin uppvisning i Rehnqvists olika förhållningssätt till rösten, från expressivt ropande språng lånade från kulningen till mer traditionell körlyrik och humoristiskt maskglidande i sättningen av Werner Aspenströms ”Mätarlarven”. Och även om inte helheten känns alldeles självklar – de olika delarna kan också framföras var för sig om man vill – så är det en rätt imponerande spännvidd.

– Sara Norling, Dagens Nyheter; okt 2008

Som en stark och åldrig ritual
Karin Rehnqvist är en av Sveriges mest kända kvinnliga tonsättare och hennes musik är ofta suggestiv och laddad, med en dragning åt folklore och ursprungsmystik.

"Till Ängeln med de brinnande händerna" är tonsatt till en text av Björn von Rosen och stycket inleder en svit med samma namn. Där finns också musik till andra texter med mystisk prägel av till exempel Erik Blomberg, William Shakespeare och Edith Södergran.

När Karin Rehnqvist använder kvinnorösten är det inte främst den ljuva och välklingande. Här tas naturrösten fram, ibland som chockartade skrik, ibland i den starka, raka kulningen. Hennes kvinnoröster är både änglar och häxor. En intensiv oboe, en gäckande flöjt, Jörgen Petterssons saxofon och en cellos mörka borduntoner förstärker stämningen.

Karin Rehnqvists musik har ingen särskild form, mer än en fågel tänker på i vilken form den sjunger. Musiken är ett äventyr ned till djupet av våra rötter, till de mest primitiva och uråldriga lagren, till schamanism och förhistoria. Den bär något apokalyptiskt över sig; den är en känslostark, åldrig ritual.

– Susanne Holmlund, Sundsvalls Tidning, okt 2008

Det finns röst i Karin Rehnqvists musik,
även om den råkar vara helt instrumental. Det har till dels att göra med hennes personliga stil, ett eget ton fall. Men det har också att göra med stilens ursprung, kraften som hämtas ur rösten: sången, andningen, kroppen som resonansbotten för det vokala.

Ny på skiva är hennes Till Ängeln med de brinnande händerna, ett verk som samlar dikttonsättningar för solister, kör och en handfull instrumentalister från åren 1990-2006 (om man räknar med ett saxofonsolo för Jörgen Pettersson som lagts som "epilog" på skivan). Det innebär alltså en tillkomsttid på mer än 15 år, men även om det är ett spräckligt verk uppstår inte några problematiska punkter där det står klart att tidsspannet är så stort.

Som Bengt Emil Johnson skriver i sin både poetiska och musikaliskt pregnanta kommentar har vi att göra med en "personlig lyrisk antolog i" – antologi, skulle jag säga, för att de skilda numren är så olikartade, men också för att de utvalda dikterna sträcker sig från Shakespeares monolog för Lady Macbeth och en psalm av Lasse Lucidor över folklig diktning till expressionism i form av Edith Södergran och Werner Aspenströms finurliga mätarlarv.

Det är musik för kvinnoröster, gällande såväl solister och recitation som kör. La Cappella, bildad 1986 för att vidareutveckla den svenska kvinnliga körsången, gör en mycket precis och inspirerad insats under ledaren Karin Eklundh. Och går man vidare bland sångare och solister visar sig ett intressant böjningsmönster: Helena Ek har en repertoar som inkluderar tidig och nutida musik men också folksång. Cellisten Leo Svensson är specialiserad på nordisk folkmusik. Här strålar nutida, t idig och folklig musik samman, som i de läckra överglidningarna i det inledande titelstycket: är det en kulning eller en renässansutsirning som hörs? Har vi sedan, i I dina ögons klara morgonljus, att göra med en barockduett för cellister eller är det en samtida diskurs? Givetvis är det samtida, med alla möjliga brytningar, inbrytningar, byten.

Oerhört spänd blir man på att höra vad Rehnqvist gör av Edith Södergran. Med tanke på expressiviteten hos dem båda borde mycket kunna ske, men det rör sig om expressivitet av olika slag. I Ingenting blir det en stilla meditation med japansk avskalning. I det stora antologinumret Triumf att finnas till, denna expansiva och berusande text, tar Rehnqvist oss med till skogen via vokalfanfarer. Det är sant: Södergran utförde sin modernistiska revolution i byn Raivola på Karelska näset, men Rehnqvist förvandlar huset framför en fond av nordiskmodernistiskt ljus till en fäbod, ramar in orden med branta fjällsidor. Här visar hon att trohet mot texten (egentligen ingen nödvändighet i dikttonsättningar) inte betyder trohet mot invanda föreställningar, däremot trohet mot den egna läsarten.

– Erik Wallrup, Nutida musik, april 2009