TRIOMPHE D’EXISTER
pour choeur d’enfant et orchestre symphonique
(Triumf att finnas till för barnkör/diskantkör och symfoniorkester)
durata ca 15 min
Vad fruktar jag? Jag är en del utav oändligheten…
Så börjar Edith Södergrans dikt från 1916. Det är ett underbart motto att bära med sig genom livet.
Min tonsättning börjar just ute i oändligheten. Klockspel och crotaller får symbolisera klingande stjärnor i en mörk stråkrymd.
När kören kommer in har vi förflyttat oss till ljusa, vibrerande klanger, där oboe och klarinett svarar kören från varsitt håll; Triumf att leva, triumf att andas, triumf att finnas till!
Andra delen är mörk och suggestiv. Här handlar det om tiden. Kören åker kana på tonerna för att utmäta tid. Orkestern markerar slag, som från en stor pendel; Tid – förvandlerska, tid– förstörerska, tid – förtrollerska kommer du med nya ränker…
Till sist är vi tillbaka i det ljusa, skälvande. Också slutfrasen inger mod; en gång slockna alla stjärnor, men de lysa alltid utan skräck.
Barnkör och symfoniorkester är en sällsam värld att få befinna sig i för en tonsättare. Rösternas intensiva klang och de olika instrumentens färgrikedom inspirerar och öppnar möjligheter.
Triomphe d’exister är skrivet för Portos operas barnkör och stadens nationalorkester* hemmahörande i Casa da Música, Portos moderna konserthus i norra Portugal. Eftersom svenskan ligger långt från portugisiskan valde jag att tonsätta Edith Södergrans dikt i fransk översättning. Varje språk präglar musiken genom karaktär och språkljud. Jag har tidigare tonsatt samma dikt på svenska för kör a cappella. Det blev en helt annan musik.
– Karin Rehnqvist, 1 dec 2008
* Coro Infantil do Círculo Portuense de Ópera och Orquestra Nacional do Porto
Texter
Triomphe d’exister
Que craindre? Je suis une partie de l’immensité.
Je suis une partie de la grande force du tout,
un monde isolé parmi des millions de mondes
une étoile de première grandeur qui s’éteindrait la dernière.
Triomphe de vivre, triomphe de respirer, triomphe d’exister!
Triomphe de sentir le temps glacé couler dans ses veines
et d’entendre le fleuve silencieux de la nuit
et d’être debout sur la montagne, au soleil.
Je marche sur le soleil, je me tiens sur le soleil,
je ne connais rien d’autre que le soleil.
Temps – qui transforme, temps – qui détruit, temps – qui envoûte,
viens-tu avec de nouvelles intrigues, mille ruses pour m’offrir une existence
comme une petite graine, comme un serpent lové, comme un rocher au milieu de la mer?
Temps – toi meurtrier – écarte-toi de moi!
Le soleil remplit jusqu’au bord ma poitrine d’un miel exquis
et il dit: un jour toutes les étoiles s’eteindront,
et pourtant elles continuent de briller sans crainte.
– Edith Södergran, trad. D. Jauzion-Graverolles,
adapté par Karin R
Triumf att finnas till…
Vad fruktar jag? Jag är en del utav oändligheten.
Jag är en del av alltets stora kraft,
en ensam värld inom miljoner världar,
en första gradens stjärna lik som slocknar sist.
Triumf att leva, triumf att andas, triumf att finnas till!
Triumf att känna tiden iskall rinna genom sina ådror
och höra nattens tysta flod
och stå på berget under solen.
Jag går på sol, jag står på sol,
jag vet av ingenting annat än sol.
Tid – förvandlerska, tid – förstörerska, tid – förtrollerska
kommer du med nya ränker, tusen lister för att bjuda mig en tillvaro
som ett litet frö, som en ringlad orm, som en klippa i havet?
Tid – du mörderska – vik ifrån mig!
Solen fyller upp mitt bröst med ljuvlig honung upp till randen
och hon säger: en gång slockna alla stjärnor, men de lysa alltid utan skräck.
– Edith Södergran
