Tidigt 2019 föddes tankarna om ett musikaliskt verk som skulle gestalta den vånda kring det som är vår planets ödesfråga: de övertydliga, oroväckande och snabbt framrusande klimatförändringarna.
Tillsammans med librettisten Kerstin Perski började Karin Rehnqvist att mejsla fram konturerna av vad som skulle bli det stora symfoniska verket för kör och orkester – Silent Earth.
Idéerna tog form i en sambeställning av Nederländska Radiokören (Groot Omroepkoor) och Nederländska radions Filharmoniska Orkester (Radio Philharmonisch Orkest) samt svenska Radiokören och Sveriges Radios Symfoniorkester.
Coronapandemin kom emellan och sköt upp de planerade framförandena. Inte förrän i januari 2022 blev det världspremiär i Concertgebouw, Amsterdam, och i augusti 2022 Sverigepremiär vid Östersjöfestivalen i Berwaldhallen, Stockholm.
Omtumlande
Det tresatsiga verket Silent Earth för blandad kör och symfoniorkester blev en omtumlande upplevelse för lyssnarna. Med kompositionens dramatik och texternas skarpa innehåll blev Silent Earth något som grep publiken (liksom medverkande körsångare och orkestermusiker) och berörde många djupt.
Recensenterna tycker
Om kör- och orkesterverket skriver tidningarna i Sverige bland annat.
– Går det att framställa klimatkrisen som mänsklighetens ödesfråga medelst kör och symfoniorkester? Nej, men det kan bli ett kraftfullt och tankeväckande stycke musik och dikt. Ställvis med detta oratorium, särskilt i gestaltningen av människans ödeläggelse av sin enda planet.
– Med svaga, torra klanger öppnar Rehnqvist sitt sorgespel om en förstummad jord. Ett envist motiv med enstaka toner skälvande i drillar antyder att mångfald blivit enfald. Kören klagar homofont i trånga intervall. Här finns inget utrymme för blomstrande virtuoseri. Den avslutande undergången målar Rehnqvist med breda penslar och tjock klangfärg. Men slutar, likt T S Eliot, inte med skräll utan med gnäll.
Camilla Lundberg i Dagens Nyheter
– Om någon svensk tonsättare skulle kunna skriva ett kraftfullt musikaliskt manifest för miljön är det Karin Rehnqvist. Genombrottet för mer än trettio år sedan med ”Puksånger – Lockrop” öppnade lika mycket för ett helt egenartat tonspråk som för den feministiska rösten.
Två år försenad kom nu under Östersjöfestivalen den svenska premiären för ”Silent Earth” för kör och orkester, en sambeställning mellan det nederländska public service-bolaget NTR och Radiosymfonikerna. Redan valet att utesluta sångsolister för att i stället låta orkester och kör vara komponenterna gör att den negativa sidan av det representativa lättare undviks: med tre kortare dikter av Kerstin Perski – Rehnqvists librettist i två operor – skapas en gemenskap som lyssnaren kan ingå i. Vi sörjer tillsammans en värld som håller på att förödas.
Rehnqvists musikaliska impulser har tagits upp av andra och hon har själv varit mottaglig. Etablerandet av entonighet, utvecklat till närliggande tonsteg, bar en gång prägeln av egensinnighet men har av andra sugits upp av minimalistiska strategier. Inte förrän i de senare delarna av verket återfinns den urkraft som en gång bröt med likformigheten, men då uppstår seismiska rörelser. Tyvärr trycks inte Perskis texter i texthäftet, för det är svårt att urskilja den engelska texten i Radiokörens röster – ändå en kommunikativ förmedling av känslan inför att jorden förhärjas.
Erik Wallrup i Svenska Dagbladet
– ”Silent earth” börjar i en mjukt brusande atmosfär av gonggong och cymbal, där små krafsande och glittrande gester avtecknar sig. Snart framträder en träblåssignal som suckar och drillar på ett halvtonsteg, urfiguren för vemod och en central byggsten i stycket. Ett sordinerat brassackord à la Mahler förebådar med sin rytm körens insats i ett öde landskap: ”Lonely earth / silent earth / seasons passing / winds howling / lakes glittering / emptied / fishless”. Till denna text blir musiken en spegling av det dystra tillståndet i den Östersjö som festivalen kretsar kring.
I den andra satsen ger kören röst åt människokollektivet som sörjer den ödelagda jorden till fragment av en lamentobas (en sjunkande baslinje som historiskt använts för att ackompanjera just klagosång). Kerstin Perskis ekopoesi är rakt på sak, utan undertexter eller överraskningar: ”We are the ones who ignored your pains, let you suffer from our greed”. Suggestionskraften ligger i stället hos musiken, och Rehnqvist förvaltar den väl.
Axel Englund i Expressen
– Här sjungs till jorden av människorna varefter en naturkatastrof i forte inträffar. Verket är både dramatiskt och romantiskt, som om vi under katastrofen inte får glömma det som en gång var. Texten må vara lite väl miljöpolitiskt korrekt, men musikaliskt är det både suggestivt och spännande.
Claes Wahlin i Aftonbladet
Konsertbilder: Gunilla Landström och Arne Hyckenberg
