Passionsspel – Som fyra sporter

Hur det blev

PASSIONSSPEL – SOM FYRA SPORTER

 

Som att lägga ett stort pussel. Så var det att komponera Passionsspel. Det tog mig 11 år.

Inte för att bitarna var så förskräckligt många, men de förändrades under arbetets gång och måste ständigt slipas om. Mycket måste också prövas men sedan sorteras bort, så att till sist endast de bitar som var absolut nödvändiga var kvar. Det tar tid att jobba sig till klarhet.

 

Första pusselbiten var librettot. Det innehöll en förbluffande text, och också roliga idéer vad gäller musikens form. Att framföra ett relationsdrama som fyra sporter är inspirerande. Textens tyckte jag mycket om, men dess ljud krävde ett arbetssätt jag inte var van vid, ett lätt handlag. Det tog tid att finna.

 

Andra pusselbiten var de konkreta ljuden. Jag sökte i Sveriges Radios enorma ljudarkiv, och fann många delikata, roliga och häftiga; brunstig kronhjort, ett barns andning, rodd, fågelljud, olika sorters rinnande vatten, klockor, tiger mm.

 

Sången måste ständigt prövas mot ljuden, och här uppstod PROBLEMET. Varje gång jag gick in i studion hade tekniken förändrats. Från analogt till digitalt, från mångkanalsbandspelare till datorer. HJÄLP! Att läsa manualer är inte mitt stora intresse. Till viss del kunde jag få hjälp, men för att få det exakt som jag ville måste jag till mesta delen kunna jobba själv.

 

Sist komponerade jag satserna för stråkorkester, snabbt, kraftfullt och exakt. De hade legat länge och mognat.

Inspelningarna, ÄNTLIGEN!, var en enda stor glädje, med laddade, lekfulla sångare, och en kör och orkester som sjunger och spelar för fullt.

Två veckors efterarbete i studion, där pusslet till sist skulle läggas på plats, och violà – Passionsspel!

 

5/3 2001

Karin Rehnqvist

On a distant shore

ON A DISTANT SHORE

poem för klarinett och orkester
The Dark/ Det mörka

The Light/ Det ljusa

The Wild/ Det vilda

The Singing/ Det sjungande

The Call/ Ropet

 

Att skriva en solokonsert är roligt:

Att få fokusera på ett instrument, och försöka hitta och ta vara på dess specifika karaktär och möjligheter .

Att få inspireras av en fantastisk musiker, träffas och pröva nya saker.

 

Att skriva en solokonsert är svårt:

Hur hitta ett förhållande mellan solist och orketster, som är intressant och musikaliskt meningsfullt för alla; solist, orkester och publik? Ett förhållande som utnyttjar solistens musikaliska och tekniska förmåga, men ändå inte blir en solistcirkus, där alla andra är statister?

Solokonserten som form är belastad, men intressant: Individen mitt i kollektivet, individen ut ur kollektivet, individen mot kollektivet.

 

Att skriva en solokonsert tar tid, men så småningom lösgör sig ideér och blir tydliga:
– Jag ville sceniskt- rumsligt med enkla medel göra något annorlunda. Det får inte vara för förutsägbart. (Solisten kommer in, en snabb, en långsam, en snabb sats, som slutar i en kaskad av toner, alla ropar bravo. Nej!)

– Jag ville att klarinettens klang hela tiden skulle varieras, som ett slags prisma, inte bli alltför ”smooth” (len och jämn).

– Jag ville pröva att flitigt använda kvartstoner, för att liksom tänja och expandera skalorna, och också åstadkomma en viss kärvhet.

– Jag ville komponera i korta, karaktärsmässigt mycket skilda satser, där alla var uttrycksmässigt starka.

 

Det blev On a Distant Shore/ På andra sidan havet.

Stycket är skrivet till Martin Fröst och de Skotska och Svenska Kammarorkestrarna, hos vilka jag under fyra år är ”composer in residence” i ett mycket givande samarbete.

Det uruppfördes i Glasgow 6 december 2002.

 

Nacka 17/1 2003
Karin Rehnqvist

Ock av törnen

OCK AV TÖRNEN
1. Klagosång
2. Jag lyfter blicken
3. Måste ock av törnen vara
4. Rädda mig ur dyn

Klagosånger har följt människan genom långa tider. Här har jag försökt gestalta en, där fyra saxofoner och en soloröst låter sina klangvärldar mötas och färga av sig på varandra. Genom stycket löper ropet, klagan och sökandet. Att få högljutt klaga ut sin smärta tror jag är livsviktigt (däremot kan vi skippa smågnället).

 

Texterna är hämtade ur Psaltaren och vår svenska psalmbok. Musikaliskt återfinns några av våra traditionella folkliga koraler inbyggda, mer eller mindre hörbart.

Sion klagar med stor smärta,/ Ropar i sin tröstlöshet,/ Gjuter ut sitt sorgsna hjärta,/ För den som dess hjärta vet,/ Säger ”Herren haver sig/ Bortvänt övergivit mig./ Han ej mer sig låter finna,/ Fåfängt mina tårar rinna”.

Insprängt i denna koral, där melodin i sångstämman reducerats till några enstaka toner (är man ledsen har man kanske inte så många toner), ligger ett kort motiv, som så småningom tas över från saxofonerna av rösten. I och med detta vänder sig rösten med sin klagan mer utåt, får mer kraft och går från stegvisa toner till stora språng:

Rädda mig Gud/ Jag har sjunkit ner i bottenlös dy/ Vattnet når mig till halsen/ Jag har inget fotfäste/ Strömmen vill dra ner mig/ Jag har ropat mig trött/ Min strupe är hes/ Jag har väntat länge på min Gud

 

Andra satsen har ett ljusare anslag. (Jag har roat mig lite med att vid texten ”himmelen” låta någon saxofon drilla i lågt register, som en hälsning från underjorden. Även om temat är allvarligt inger musiken alltid lust):.

Jag lyfter blicken mot dig/ du som bor i himmelen/ Jag lyfter ögat mot himmelen/ Jag lyfter mina händer/ Var är min hjälp?…

 

Tredje satsen anknyter både textligt och musikaliskt till den första, men efter textraden ”över jordens kval och ve”, landar saxofonerna i ett mörkt, hårt ansatt ackord som upprepas och upprepas oändligt, likt en avskalad smärtans koral; ”chorale doloroso”.

Måste ock av törnen vara/ Här din krona, o min brud,/ Tårar dina pärlor klara,/ Suckar dina sångers ljud,/ Lyft din ögon upp och se/ Över jordens kval och ve/ Himlen öppnad, palmen vunnen/ Livets krona saligt funnen

 

I den sista satsen spetsas klangen rejält. Sångerskans kulning (sångsätt som förr användes på fäbodar för att kalla på djur och kommunicera över stora avstånd) blandar sig här med altsaxofonens intensiva klang. Vad är röst, vad är instrument? Texten består endast av raden
Rädda mig ur dyn

 

Karin Rehnqvist, 24/7 2002

Texterna:

1.Sion klagar, Heerman, 1937 års svenska psalmbok nr 168
Rädda mig Gud, Psaltaren 69

2. Jag lyfter blicken, Psaltaren m m

3. Måste ock av törnen vara, Pauli, Wallin 1937 års svenska psalmbok nr 168

4. Rädda mig ur dyn, Psaltaren 69

Ock av törnen komponerades för Susanne Rosenberg och Stockholms Saxofonkvartett på beställning av Rikskonserter.

När jorden sjunger

NÄR JORDEN SJUNGER

– en saga för skådelspelerska, orkester och publik

musik: Karin Rehnqvist
libretto: Kerstin Perski
durata ca 35 min

Om texten:

Känslor är mäktiga saker. De kan leda till katastrofer. Men de kan också göra underverk. Rädslan kan få en att förstenas. Sorgen kan få en att vilja dö. Ilskan kan göra en till ett rasande odjur. Glädjen kan få en att gå genom eld och vatten.

Och kärleken ….?

I den grekiska sagan blir Dafne rädd för guden Apollons kärlek. I sista stund lyckas hon rädda sig undan honom genom att förvandlas till ett träd.

Jag lockades att gå längre och spinna vidare på berättelsen. Vad tråkigt för henne att vara ett träd resten av livet, tänkte jag. Och sorgligt. Vad skulle kunna få trädet att förvandlas och bli levande igen?

”När jorden sjunger” är berättelsen om hjorten Dafne som förvandlas av sina känslor och blir först ett träd och sedan en människa. Inom henne finns rädslan, ilskan, sorgen och glädjen. Först när Dafne har upplevt och kan rymma dem alla, vågar hon utforska vad det betyder att vara människa.

Kanske även kärleken…?

 

För barn har jag tidigare skrivit operarysaren ”Sötskolan”, med musik av Karin Rehnqvist, ungdomspjäsen ”Red hot blues” och en ungdomsopera ”Operation Kärleken” med musik av Paula af Malmborg Ward. Att skriva för barn och ungdomar är för mig att gå till barnet inom mig och se på världen genom de ögon jag en gång hade.

Kerstin Perski, april 2004

 

Om musiken:

För mig gäller det att hitta musikaliska tydliga bilder av de olika miljöer och känslolägen Dafne befinner sig i.

Den sorglösa världen där Dafne först hoppar runt som hjort, leker med Floden, betar på ängarna och lyssnar på tystnaden; hur låter den?

Så förvandlas hon till ett träd; hur låter ett träd? Och hur hör man i musiken att Dafne förvandlats till människa? Klingar hjorten Dafne annorlunda än människan Dafne? Hur låter Apollo med sin vackra harpa?

När Dafne blir rädd börjar hon rabbla en ramsa som Artemis lärt henne. Här behöver hon förstärkas och ber om hjälp av publiken.

Också kommer på slutet en sång, som hon gärna vill sjunga tillsammans med publiken. För att det ska bli riktigt bra kommer vi att repetera detta innan själva sagan börjar.

Hela Jorden ska sjunga och vibrera i denna saga.
Karin Rehnqvist april 2004

“När jorden sjunger” är beställt av Svenska Kammarorkestern, Skotska Kammarorkestern, Västerås Sinfonietta, Nordiska Kammarorkestern Sundsvall, Gävle Symfoniorkester, Malmö Symfoniorkester, Göteborgs Symfoniker och Norrköpings Symfoniorkester i samarbete.

Musik till den sovande

MUSIK TILL DEN SOVANDE

för baryton, 2 violiner, klarinett och pukor.

Komponerat till nyinvigningen av Musikaliska Akademiens stora sal, Nybrokajen 11

 

“Vad skriver man till en invigning? Något glatt, roligt, pampigt?

Mitt i julruschen drabbade mig en dikt om frid – oändlig frid. Den pockade på att bli tonsatt. Musikerna jag hade till mitt förfogande var idel solistprisvinnare och utgjorde därför ett udda instrumentarium: två floler, klarinett, baryton och slagverk, i sanning en utmaning…
Jag valde pukor i slagverket. Dels för att sångaren skulle slippa stå för baslinjen, dels för att pukor är suggestiva. Pukor och frid, går det ihop? Vi får väl höra”

Karin Rehnqvist

Text:

Du sover i gräset

och ekens krona

sjunger sånger

om din plats i universum.

 

Frid, oändlig frid

i din kropp av ingenting,

i din kropp av allting.

 

Du sover i gräset

och ekens krona

transporterar stjämstoft

genom sitt nervsystem.

 

Frid, oändlig frid

i din kropp av aska,

i din kropp av kosmos.

 

Du sover i gräset

och ekens krona

sjunger ner himlen

till dina ögon av mull.

 

Fläckar, liv/fläckar, hot/fläckar

av liv

ofärd/ofrihet/endräkt/aska

fläckar/himmel/hud
– Jaques Werup ur Fläckar av liv