Requiem Aeternam

REQUIEM AETERNAM

för två sopraner, kör och orkester

durata ca 35 min

Samtliga texter i Requiem Aeternam >

 

Ett requiem handlar om döden och de döda. Ett allvarligt ämne. Vad som händer i eller efter döden vet ingen. Man kan tro. Man kan gissa. Men ingen levande vet.

Det allvarliga ämnet till trots – eller kanske tack vare – har det varit inspirerande, ja roligt att komponera.

De traditionella latinska texterna är många att välja ur; om förtvivlan och förtröstan, vrede och befrielse. Här finns mycket dramatik. I mitt requiem har jag också vävt in nya och äldre svenska dikter.

Många tonsättare har genom tiderna skrivit requier. Det blir som att samtala med dem.

Vilka texter valde Du?  Hur gestaltade Du Kyrie (Herre, förbarma dig)? Som en bön eller ett rop på hjälp?

Hur tonsatte du Sanctus (Helig, helig…)? Jag har gjort den till en viskning. En slags gudsvind som drar förbi.

Dödsskuggans dal? Använde Du texten ”Om jag ock vandrar i dödsskuggans dal”? Eller valde Du någon annan där? Hos mig vandrar kören fram i vackra terser, medan orkestern attackerar disonant ur skuggorna. Det blev väldigt målande.

Och Libera me (”Befria mig Herre från den eviga döden på denna skräckens dag då himmel och jord bäva…”)? Snacka om dramatik. Jag låter kören ropa starkt av alla krafter, och slagverkaren får gå loss på tam-tam och åskplåt.

Jag har också använt texter på mitt modersmål svenska. En liten egen vinkling vill man ju ha. I en sats sjunger en sopran om himmelen. Tanken på himmelriket blir för henne så vacker, så smärtfyllt vacker, att det brister, och rösten plötsligt slår över i förtvivlan. Jag tror det är min Lacrymosa-sats. Egentligen var det med denna sång mitt requiem började. För länge sen. Det har tagit tid att mogna.

Får jag fråga en personlig sak, förresten. Vad tycker Du? Måste man tro, jag menar bombsäkert tro, för att kunna komponera ett requiem? Eller kan man genom musiken liksom undersöka om det som sägs om Gud, döden och livet efter detta är sant?
Musiken ljuger ju inte. Den är sann.

Så måste jag få berätta en sak: Jag kunde inte bara tala om döden. Jag måste också få nämna födelsen. Därför börjar mitt requiem med denna dikt av Kerstin Ekman:

Den som föds sluter händerna/ om fingrar/ letar med munnen,/ ögonen, tror.

Tilliten finns/ utan vingar och gren/ låter sig falla/ är tyngden i oss/ Gud

Egentligen handlar nog ett requiem lika mycket om oss levande, som om de döda. Eller vad säger Du?

Med vänliga hälsningar, i september 2008

Karin Rehnqvist

PS. Skotska Kammarorkestern och Svenska Kammarorkestern har beställt detta verk av mig.
Det är det fjärde stycket jag skriver till dem. Vårt samarbete har varit mycket givande. Jag hoppas att det fortsätter. DS