Preludier för stor orkester

PRELUDIER FÖR STOR ORKESTER
(2005–2006)

  1. Genom rymder
  2. Skuggor
  3. Skyar
  4. Hör!
  5. Hör mig i stillhet

Speltid ca 23 min

 

Inför uppgiften att skriva för stor symfoniorkester är det lätt att få stora dåndimpen.
Alla dessa miljoner klangliga möjligheter.
Alla dessa tusentals noter, accenter och prickar som ska fästas på notpapper stora som lakan.
Alla dessa hundra skickliga musiker, som helst ska få något meningsfullt att spela. (Inte roligt att sitta och vänta 20 minuter, för att sedan bara ha en ton att spela. Fast det är klart – är tonen den rätta…..)

Och förväntningar?
Och traditionen? Hur ska jag förhålla mig till Den Stora Traditionen, med namn som Debussy och Stravinsky, instrumentationens mästare, Sibelius och Bruckner, med de långa linjerna?

– Så, vad vill då Jag? Vad söker Jag? Eller rättare sagt; vad vill Musiken med och genom mig?

 

Jag vänder mig inåt. Lyssnar, känner. En tid när jag behöver få vara ifred. Vad vill klinga?
De långa linjerna får vara. Jag vill göra korta karaktäristiska stycken, säga endast det som måste sägas. Slippa tråkiga övergångar.

Då gäller det att hitta ett anslag, en start.

Ett långsamt vackert glidande tema i två tromboner dyker upp. Mörk orkesterklang – det här blir suggestivt och bra!
Jobbar på, kommer ett par minuter fram, men musiken vill liksom inte bära ändå. Oftast ger det sig, om man är tillräckligt envis. Men efter ett par månader ger jag ändå upp, något fattas. Är det en klang som inte passar mig att vara i nu? Är idén inte mogen? Är det inte en början, utan en andrasats? Pappren stoppas i byrålådan. Kanske dyker idén upp i ett annat stycke någon gång.

Nej, jag måste få lite bättre avstamp! Stycket ska ju ändå inleda en festival. Upp med grundton och klang några pinnhål. Upp med temat i trumpeter i stället. Intensiv stråkklang, träblås som färglägger, och dit med stora språng i trumpeterna, upp på höga C. Det gör mig lycklig!

En kort fras i flöjter får inleda och avsluta första satsen. En fras med ornament och kvartston. Musiken liksom klipps av och blir hängandes i luften. Är det något som ska komma igen senare också kanske? En av idéerna i detta stycke?

Från första satsens ljusa klang landar musiken attacca i ett mörkt ackord, som start på den andra. Altflöjten spinner långa tonslingor i en mystisk och lite sökande karaktär.
Den får sällskap av andra instrument. Ackordet rör sig fram och tillbaka i rummet i långa crescendon och diminuendon.
Fiolerna bryter plötsligt in med en kort och intensiv fras, nästan som ur en wienervals eller tango. Spela passionerat skriver jag in i noterna och skruvar upp tonläget lite till med en kvartston som skaver.
Detta korta tema visar sig så småningom i slutet av andra preludiet utvecklas till en slags burlesk dans i baktakt. Oj då! Spännande.

 

Men vad ska stycket heta?

En bit in i andra satsen blir det viktigt för mig att veta.Titeln definierar för mig vad det är jag håller på med, därför måste jag veta. Jag ägnar mycket tid till att läsa diktböcker för att få uppslag. Men jag vill nog inte ha någon poetisk titel denna gång, utan något mer konkret musikaliskt. Fast ändå lite speciellt förstås.
Efter tre veckor (!) av vånda, landar det: Preludier för stor orkester.
Där har jag det. Det säger vad det är; korta koncentrerade stycken av lite friare karaktär. Samtidigt finns där en rolig motsättning som jag tycker om; preludier antyder något litet, men orkestern är stor.

Efter den andra satsen, har jag nu arbetat mig in i materialet, och arbetet flyter på lite lättare. I tredje satsen får stråkarna huvudrollen; något dröjande är deras spelsvar på flöjter och klarinetter, som inleder med pigga uppförslöpor.

Fjärde satsen är en lång utarbetad uppgång till ett stort, brett stråkackord över hela registret. Egentligen är det en överledning, ett förspel till det femte och sista preludiet. (Ett förspel till ett förspel) Och jag som inte ville skriva övergångar! Men detta behövs verkligen för att stycket ska bli en helhet, och inte bara korta stycken satta efter varandra.

Sista satsen anknyter till den första. Blåsinstrumenten har korta, sångbara fraser, medan stråket har fastnat på det sista, breda ackordet i sats fyra. Och de pigga uppförslöporna finns med, fast nu i solofioler och piccola. Det allra sista anknyter till början. Formen känns nu hel. Stycket är färdigkomponerat.

 

Jag tittar lite yrvaket ut från min tonsättarlya. Vad pågår i världen, vilken årstid, hur är vädret? Nu gäller det att ta itu med det vanliga livet igen; beta av pappershögarna som samlats, åka en sväng med grovsopor, pilla luddet ur torktumlaren.

 

– Karin Rehnqvist 13/3 2006

 

Preludier för stor orkester skrevs till Kungliga Filharmoniska Orkestern, där verket inledde den weekendfestival som ägnades Karins musik i april 2006.