transparent-flowers41-111413-2673.eps

Till Karin Rehnqvist av Bengt Emil Johnson

 

I begynnelsen var inte orden.

Före orden fanns rösten, i rösten bidade ropet.

Och ropet sade: jag är – och ropet var då den ropandes röst – men också rena rama ropet.
Det var jordfast tillvaro. Och det var tillblivelse.
Ropet etablerade avgränsad härvaro och uppenbarade mätbara och omätbara distanser.

Innan några ord uttryckte ropet tillit och ängslan, avskildhet och gemenskap, åkallan, fruktan, smärta, lycka, förundran, förvirring, förvissning, extas, förstening…
Och de oändligt skiftningsrika mikrotillstånden där emellan.

De som orden senare hade att eftertreva.

Ropet hörs överallt i hennes musik. Inte enbart i de många verk som bygger på röstyttringar. Inte bara genom användningen av kulning och andra ”tekniska” faktorer.

Det är naturligtvis en vedertagen sanning att hon anknyter till, vidareför element i det vi kallar ”folkmusik”. Där är ropet. Där är ett ”ursprung”. Men shamanskalden som hon gärna citerar som ett slags motto talar om att börja ”där det ursprungliga träder fram”. Och tar vi de orden på orden befinner vi oss vid en gräns, som inte går att överskrida, men som låter sig anas: där är vi vid något som föregår ropen, orden, musiken…

Diktonius till Sibelius:
Ur stumma mörkret
steg med livet ljudet
blev röst hos djur och människor/
formades till läten –

Det finns också ett inåtvänt, nedåtvänt rop; man hör det bakom de skarpa; det är en rörelse inuti musikens förlopp, ett ostinato som inte är ”tidlöst”, snarare fyllt av tid.

Mörker och ljus är varandras förutsättningar. Vad som framstår som kontraster, oförenliga motsatser är enhet. Om detta handlar mycken dikt, kanske till sist all dikt?

Också Rehnqvists klingande dikt. Den börjar måhända ”där det ursprungliga träder fram”, i det som föregår orden. Men den fortsätter i det ordsliga, i växelverkan med valfrändskaper bland diktare. Även dikten är rop.

Solen är livgivande makt och förgörande kraft, som den gamle isländske skalden visste. Ängeln med de brinnande händerna, som Björn von Rosen frammanade, erbjuder både lockelse och förödelse. Den Aspenströmska mätarlarven som stannar på sitt blad för att fortsätta att mäta upp sitt begränsade livsrum, är besläktad med den människosjäl som i Södergransk livsextas känner sig vara en del utav oändligheten. Ramsa och hymn, psalm och besvärjelse, åkallan och bespottelse, gråterskans klagan och vaggvisans tröst… någonstans har de ett gemensamt ursprung.

Åt det hållet lyssnar Karin Rehnqvists musik.

Och åt det vi kallar ”det andra”…